Kunskapsabonnemanget

Fredrik Lundqvist, trafiklärare, Lysekil, har i alla år förundrats över de i hans värld motsägelsefulla resonemang, som lever sida vid sida när det gäller trafiksäkerhet och körkortsutbildning.  

Motsägelserna präglar både samhällets aktiviteter och branschens egna åtgärder.  En aktuell diskussion, som upprör många, handlar om att kraven på den som skall få samhällets förtroende att inneha körkort är olika i olika delar av landet och troligen beroende på olikheter i bedömningen mellan olika trafikprövare när man ”kör upp”.   

Det kan sättas många frågetecken kring själva metoden för att kartlägga utfallet och kring de slutsatser om olikheten som görs – men mest förbryllande är att vi väljer att lägga så oerhört mycket krut på att åstadkomma ”exakt likhet” så att frågan om relevans i bedömningarna kommer helt i bakgrunden.  Vad är det egentligen som skall vara lika för att vara rättvist?

Britta Edfast, personalkonsulent och beteendevetare vid kommunstyrelsens förvaltning i Håbo kommun, har länge försökt hitta arbetsmodeller för kommunen att tillfredställande hålla kontroll över medarbetarnas arbetsförhållanden i enlighet med Arbetsmiljöverkets föreskrifter om ett systematiskt arbetsmiljöarbete.  De medarbetarenkäter som hittills används anser Britta har brister och ger inte tillräcklig precision i underlaget för bedömningarna.  
Lena Bengtsson Malmeblad, är personalchef vid SMHI i Norrköping. Hon har också länge haft ambitioner att i alla fall komplettera medarbetarenkäten med underlag, som både förmår fånga även det moderna arbetslivets psykosociala hälsorisker och i varje fall inte motverkar det strategiska arbetet att utveckla ett SMHI uppbyggt på den samlade medarbetarkraften.

Monica Hane, forskarutbildad i psykologi och delägare i Samarbetsdynamik AB, har tillsammans med bl.a. Britta och Lena under våren inventerat de argument som fortfarande framförs mot att försöka överge enkäter som datainsamlingsmetod i dessa sammanhang; argument som ofta vid en närmare analys inte alls håller.  ”Vi vet vad vi har men inte vad vi får” – hur länge håller det argumentet?