Kunskapsabonnemanget

Händelsen visar enligt min åsikt på betydelsen av det arbete vi gör i Forskarbyn. Att vi skulle kunna kompensera volym med kompetens är en uppfattning som ofta förs fram. Mats Alvesson har starkt kritiserat denna diskurs i sin bok "Tomhetens triumf". Problemet med Löfdens uttalande är inte att det är fel. Det kan visst bli sant. Problemet är att sådana uttalanden ger intryck av att frågan är oproblematisk. Det är bara att öka resurserna till forskningen och prioritera "rätt". Sedan är det bara att vänta.

Att föra sådana resonemang är att förföra oss medborgare och den fackliga rörelsens medlemmar. Min erfarenhet sedan 25 år med det som kan kallas praktikerdriven kunskapsgenerering, där jag tillsammans med Monica Hane stött personer med annorlunda och praktiskt demonstrerade kunnigheter både inom verkstadsindustrin och på tjänsteområdet visar på en enorm tröghet när det gäller spridning och utveckling av kunskaper och kunnighet på bred front. Vi vet inte hur mikroerfarenheter skulle kunna transformeras till makroprocesser. Därmed kan Stefan Löfdens förhoppningar inte infrias. Just denna svårighet påpekar också Pontus Braunerhjelm, kanslichef på Globaliseringsrådet, i sin krönika

"Politiken styr i vilken utsträckning företag kommer fram och var de förlägger sin framtida produktionsbas. I dag finns få tecknen på att nya företag och industrier, som ska trygga sysselsättningen för framtida generationer, växer fram i Sverige."

Problemet är det vi kallar sociala systems autopoiesis. Universitet och högskolor låser i dag utvecklingen genom sina meriterings- och metodkrav och praktiker håller fast vid etablerade institutioner och maktpositioner. Därför kommer alla nya pengar att bara förbrukas på "mer av samma". Självklart ligger Sveriges möjligheter just i en kunskapsutveckling både inom industri- och tjänstesektor men den kommer inte att kunna komma till stånd förrän vi får bättre grepp på de systemiska mekanismer som då måste hanteras mer konstruktivt än vad som sker i dag.